Sjöbefälsförbundet har reagerat mot en förordning som diskriminerar icke-EU/EES-medborgare anställda i svenska fartyg. Det handlar om personer som går på samma svenska avtal som sina arbetskamrater, som är svenska medborgare. Men enligt en statlig förordning som antogs i fjol utgår inget rederistöd för dessa personer, om de arbetar i passagerarfartyg som går mellan hamnar inom EU/EES.
Det nuvarande statliga sjöfartsstödet infördes från 1 oktober 2001. Stödet består i att rederiet inte behöver betala in vare sig preliminärskatten eller sociala avgifter för de ombordanställda. Det utgår under förutsättning att fartyget är svenskregistrerat, huvudsakligen går i utrikes trafik och ställer praktikplatser för sjömansutbildning till förfogande. Däremot görs ingen skillnad mellan last- och passagerartrafik, vilket var en nyhet jämfört med de rederistöd som hade utbetalats tidigare.
Stödet omfattar i dag ett belopp på cirka 1,7 miljarder kronor, som bokförs i statsbudgeten som en utebliven inkomst.
I fjol tillfördes emellertid lagen om sjöfartsstöd ett tillägg på grund av ändrade riktlinjer från EU-kommissionen. Detta tillägg berör endast passagerarfartyg som går mellan hamnar inom EU/EES. För dessa fartyg gäller sjöfartsstödet numera endast för de ombordanställda som är medborgare i ett EU/EES-land.
Skillnad mellan fartygstyper
Därmed har för första gången sedan 2001 en skillnad mellan last- och passagerarfartyg återinförts. För svenskflaggade lastfartyg, som huvudsakligen går i utrikes trafik, utgår stödet för alla ombordanställda. Det utgår alltså även för de tillfälligt anställda (TAP) filippiner, som går på egna avtal som skiljer sig från de svenska, främst genom avsaknaden av avlösningssystem.
Ett rederi som drabbas hårt av den nya förordningen är Allandia, som kör Birger Jarl i Ålands hav. Av de cirka 150 ombordanställda har så många som 26 pakistanskt medborgarskap. De går på vanliga svenska avtal – naturligtvis, eftersom fartyget är svenskflaggat och TAP-systemet inte får tillämpas i passagerarfartyg. Men genom förordningen blir pakistanerna till och med dyrare att anställa än EU/EES-medborgare, eftersom rederiet inte får behålla preliminärskatten och måste betala in sociala avgifter för dessa anställda. Det innebär en årlig merkostnad på cirka 4,3 miljoner kronor.
Det hör till saken att dessa pakistaner i de allra flesta fall är sjömän som är fast bosatta och väl förankrade i Sverige.
Ministern delar uppfattningen
SBF har skrivit till infrastrukturminister Åsa Torstensson i ärendet och påpekat det motsägelsefulla i att riksdagen stiftar lagar som försvårar för utlänningar med permanent uppehållstillstånd att få jobb i Sverige. I brevet påpekas att varken svensk eller EU-lagstiftning kan syfta till att utestänga människor som redan är etablerade på europeisk arbetsmarknad.
Åsa Torstensson har besvarat brevet med att hon ”delar SBFs uppfattning att konsekvenserna av de nya riktlinjerna är mindre lyckade för Sveriges del”. Riktlinjerna beror dock på att rederistödet inom färjesektorn främst syftar till att trygga sysselsättningen inom EU. Kommissionen vill med andra ord försvåra för färjerederier verksamma i medlemsländerna att anställa ”lågprisbesättningar” för trafik inom EU. Stödet till lastfartygen syftar däremot till att stärka handelsflottans internationella konkurrenskraft gentemot framför allt bekvämlighetsflaggade fartyg.
Infrastrukturministern skriver också i brevet att hon på grund av de nämnda konsekvenserna för svensk sjöfart tänker skriva till EU-kommissionen och begära en nationell reglering av Sveriges statsstödsregler. Vid tidpunkten för SBs pressläggning håller en sådan skrivelse på att beredas inom kanslihuset.
http://www.sbf.org.se/sjobefal/2008/SB32008/sjopol1.htm
Benkt Lundgren