Nitton pakistanska sjömän som arbetar på fartyget Birger Jarl hade blivit varslade från och med 15 maj. Kryssningsfartyget Birger Jarl ägs av Rederi Allandia.
Rauf Butt heter en av sjömännen. Han har arbetat på fartyget sedan 1987 och fyller snart 60.
– Nu har jag diabetes och värk i knäna, problem som kommer efter lång tids arbete ombord. Jag tror att det beror på de ständiga vibrationerna, säger han.
Han har ingen aning om vad han ska ta sig till om han får sparken och tvingas flytta tillbaka till Pakistan.
– Rederi Allandia motiverar varslen med att de nya EU-lagarna om anställning har till följd att anställda från länder utanför EU innebär att fartyget går miste om EU-bidrag det annars skulle ha rätt till, säger Rauf Butt till Internationalen.
Han tror att EU-lagen bara är en förevändning för att bli av med arbetarna.
– Det verkliga skälet är att många av arbetarna har arbetat i snart 25 år här, och nu har högre löner genom kollektivavtalen. Företaget vill sparka dem och anställa nya till lägre löner, kanske från östländerna inom EU, menar Rauf Butt.
Alla de pakistanska arbetarna var medlemmar i Seko-Sjöfolk. Rauf anklagar ”fackbyråkraterna” för att ”förråda arbetarna eftersom pakistanska arbetare ligger långt ner på byråkraternas prioriteringslista”.
Seko sviker
Bitterheten mot Seko var stark när jag besökte arbetarna vid ett möte. En av dem, Azhar, har sparat ett sms i sin mobil som han fått från Sekoombudet Tedde. Där står det: ”Det är ingen mening med att ringa. Vi förlorar alla jobb nu. Varför kan ni inte vara nöjda med pengarna ni redan tjänat?”
– Sekoklubben på Birger Jarl har sagt till arbetarna att om de slåss för jobben kommer företaget att gå i konkurs. Enligt Seko borde alltså de pakistanska arbetarna offra sina jobb för att rädda de svenska arbetarnas jobb, säger en av arbetarna, Tariq Nasim, till Internationalen.
Bortsett från vad arbetarna kallar ”fackets förräderi” har de anställda inte gett upp kampen. När de förlorade hoppet inom Seko gick de med i SAC. Nu har SAC:s transportfack tagit upp deras fall, och SAC representerar dem i konflikten med företaget.
– För oss är jobbet en fråga om liv och död eftersom många nu är uppe i femtioårsåldern. Ingen av oss kan få jobb eller starta någon verksamhet om vi återvänder till Pakistan, säger Rauf Butt.
– Att sparka alla dessa arbetare är samma sak som att begå ekonomiskt mord på tjugo familjer i Pakistan, tillägger han.
Att bli avskedad betyder för Rauf Butt och alla hans kolleger att de måste återvända till Pakistan eftersom de inte är svenska medborgare, trots att de har arbetat åt ett svenskt rederi i mer än tjugo år.
– Företaget ordnade uppehållstillstånd åt oss varje år. Vi arbetade i tre månader och återvände till Pakistan i tre månader, förklarar Rauf Butt.
De svenska anställda arbetar en vecka och är lediga en vecka. Enligt Rauf Butt ville de pakistanska arbetarna ha samma privilegium, men företaget sa nej.
– En gång gjorde jag så, arbetade en vecka och tog nästa ledigt. Det gjorde jag i två år, men företaget vägrade att ordna uppehållstillstånd, så jag tvingades att göra som de andra pakistanierna.
Han säger att de pakistanska arbetarna var lätta att hantera eftersom de inte hade samma rättigheter som de svenska.
– Det är den här situationen med uppehållstillstånd som företaget utnyttjar nu, säger Humayoon, vars uppehållstillstånd har gått ut.
– Det verkar som om företaget har planerat att lätt bli av med de pakistanska arbetarna genom att våra uppehållstillstånd går ut, säger Rauf Butt. Han förklarar:
– Uppehållstillstånden har gått ut för tre arbetare, Ishtiaq, Humayoon och Azhar. Ishtiaqs gick ut för två veckor sedan. Då blev han tillsagd att lämna fartyget. Så man kan säga att han lever olagligt i Sverige nu.
Räknar med solidaritet
Också för Azhar och Humayoon gick uppehållstillstånden ut innan de fick sina varselbesked. Dessa tre arbetare säger till Internationalen att de hade skickat in ansökningar om nytt uppehållstillstånd till Migrationsverket, ”men företaget skickade inte in nödvändiga dokument för att hjälpa dem”.
– Företaget tror att när uppehållstillstånden gått ut kommer det inte att bli något problem med arbetarna, utan polisen och Migrationsverket kan ta hand om dem, misstänker Rauf Butt.
– Det här betyder att situationen är akut, säger han.
– Men vi räknar med solidaritet från de svenska arbetarna och fortsätter att kämpa, tillägger han.
Internationalen har kontaktat Seko men inte lyckats få någon intervju.
Från rederiet svarar däremot Wolfgang Kukol, ”personal adviser” på Rederi Allandia, på frågor. Rederiet kan inte längre ha anställda från länder utanför EU, eftersom det har kommit ett nytt direktiv från EU som drar in redarstöd i så fall, säger han.
– Direktivet skulle ha kommit på regeringens bord i juni-juli förra året, men vi fick det i januari i år, och blev återbetalningsskyldiga för redarstöd från 1 september.
Så det är det här EU-direktivet som ligger bakom varslen på Birger Jarl?
– Ja, det kan man säga.
Wolfgang Kukol säger att ägarna då beslöt att rederiet ska köra båt och ett annat företag, Heidelberg AB, ska sköta catering.
– Vi har haft medbestämmandeförhandlingar och information, alltihop.
Är det så att rederiet har använt uppehållstillstånden som vapen mot arbetarna?
– Nej, det sköter Heidelberg AB om, de vill inte gå in i den här cirkusen med tillstånd. De har folk, det finns folk i Sverige. Rederiet har inga befattningar inom detta område. Och det är där det fallerar.
Arbetarna misstänker att de har fått sparken för att de har jobbat så länge och fått bättre löner, och kan ersättas av folk från till exempel Östeuropa.
– Nej, nej, det finns inga andra än svenskar i det här.
Text: Farooq Sulehria
http://www.internationalen.se/news.php?extend.3040